situationjennyli

Sov lite dåligt natten till den 11 november 2011. Eller jag sov nästan ingenting, kände mig lite rastlös, orolig och tänkte massa konstiga tankar. På morgonen låg jag kvar rätt länge i sängen och drog mig, hade egentligen bara 2 missions, att städa undan lite hemma eftersom Frej skulle basta med sin bror på kvällen och, och att gå ner på stan och möta upp Frej för att uträtta några ärenden och äta lunch.

Kortfattat vill jag bara säga att det blev ingen bastu, det blev en bebis... Hux flux.

18:42 gick vattnet, vi ringde förlossningen men de tyckte inte att det verkade som värkarbetet kommit igång. De gav oss en tid att komma in dagen efter klockan 13:00 för kontroll och ev igångsättning och sa att jag skulle återkomma om läget förändrades.
Jag sa att det gjorde lite ont i magen och rumpan, men att jag hade allt under kontroll.

Strax innan 22:00 kom vi in på förlossningen, (jag är glad att det tar 5 minuter att åka in till sjukhuset) Värkarna kom med max 2 minuters marginal.
Det gick så otroligt fort allting. Jag kan vara världens mest oförberedda och opålästa människa men jag tror att det i detta fallet bara gjorde allting mer smärtfritt. Jag väntade hela tiden på att det skulle börja göra MER ont i magen. Det gjorde aldrig speciellt ont, det kändes mer som någon försökte trycka tillbaka bajs i min ändtarm som jag försökte pressa ut. (Förlåt min detaljrikedom, men det kände precis så) DET var fruktansvärt obehagligt, men magontet, det var verkligen en droppe i havet.

Strax efter 23:00 kommer vi in i förlossningsrummet, och efter 15-20 minuter med lustgasen säger VÄRLDENS BÄSTA BARNMORSKA, att lustgasen ska bort för att inom kort kommer en bebis.

Jag - NEEEE

Barnmorska - JOoooo

Jag- Jahaa...

Minns att den andra barnmorkan eller sjuksköterskan kikade på klockan och sa, vi får se om vi hinner innan midnatt.
5 minuter senare säger barnmorskan att bebisens huvud kikar ut och att på krystningar kommer bebisen vara där.

Jag hann inte ens fatta att jag höll på att föda barn...
Tänkte en gång när jag stod hemma i vår lounge och försökte andas med världens sämsta teknik genom en värk, att det kändes verkligen som att bebisen var på väg ut. Men aldrig att jag trott att det skulle gå så snabbt...


Jag glömde till och med bort att man kunde skrika under krystandet, det behövdes liksom inte. Det fanns aldrig en sån smärta, det blev bara lite frustranden från min sida...En gång skrek jag dock rakt ut, för barnorskan petade på nåt sätt i mig, och den smärtan var inte att leka med...

23:55 kikar världens finaste kille ut och skriker efter 1 sekund.

Älskade, älskade Elis är född och är helt perfekt. 2600 gram och 44 centimeter lång ligger han sen på mammas mage med pappa Frej vid sidan om.

Detta är det sjukaste, underbaraste och mest svårförklarliga jag någonsin gjort. Jag ä galet stolt över min prestation, samarbetet med Frej och berömmet jag fick av den fantastiska banmorskan Sissel.

Det låter som en drömförlossning och det var det nog. Jag är fantastiskt glad över denna gåva vi fått. Det är en galen kärlek som bara växer sig starkare och starkare.

Älskade, älskade Elis. Min och Frejs fina, fina bebis...

Massa kärlek!


Jag trivdes aldrig som gravid, kände mig otymplig och tjock och det gör jag fortfarande. Därför finns det inte många bilder på mig med mage, men här kommer en i varje fall. Det mysigaste med magen var sparkarna, och nu ligger en sovandes kille på min sambos mage. Det är en galen känsla...Ena stunden i magen, nästa stund hos mamma och pappa. Älskad från första stund.