situationjennyli

Jag har i flera år mått lite halvtaskigt.

Känt mig värdelös, ful och ouppskattad.
Blev sågad på mitt fd jobb och hatade min äckliga chef.

I samma stund som Elis föddes förstod jag att jag kan. Jag kan så jäkla mycket. Och de saker jag gått och grubblat på försvann ur mina tankar. Det är inte viktigt längre, gjort är gjort, det som hänt har hänt och jag tänker inte fundera mer på vad som gick fel. Jag ska satsa på att vara den bästa mamman Elis kan få och han ska sannerligen alltid känna att han är värdefull. Vad han än hittar på.

Det är galet med känslor, och kärlek. Kärleken till ett barn är nog det största man får uppleva i livet. Har haft det på känn att det skulle vara så för jag har hela tiden och alltid tyckt så vansinnigt mycket om mina syskonbarn. Att Elis har världens bästa kusiner är en riktig bonus.

Jag är lycklig just nu. Trots att jag är arbetslös och känner mig ensam ibland. Men det är petitesser. Det kommer ordna sig. Det visar sig vilka ens riktiga vänner är, och jag kommer få ett nytt jobb...